Skott i mörkret och en idyllisk spökstad – nytt äventyr från det schweiziska äventyrsparet – del 6

Så sent som för bara några veckor sedan var värmen helt olidlig, och igår föll den första snön – idag fick vi erfara hur lätt en succé byts ut mot besvikelse. I dimma kämpade vi oss fram söder om Kazakstans största stad, Almaty, till bergsområdet Tien-Shan. Här på över 3 300 meters höjd ligger Zhusalykezen-passet.

Detta är Europas högst belägna bergspass som går att köra igenom, och vi hade bespetsat oss på detta resmål, i stället för ”Xtreme” i Indien, som vi på grund av ett ratat visum blev tvungna att göra avkall på. Till att börja med var vi inte säkra på om vi skulle hinna fram till bergspasset före vintern. Men vi lyckades – med eller utan snö– nå målet! Men det återstod ett stort ”hinder”: Högst upp ligger det en rymdforskningsstation och det gick inte att ta sig hela vägen upp. Åtminstone inte då.

Varje dag sex timmar på väg.

Sedan vår senaste rapport har vi kört från Georgien genom ryska Nordkaukasien och halva Kazakstan – en sträcka på cirka 4 500 kilometer. Inte mycket i jämförelse med vad många lastbilschaufförer behöver köra. Men inte sällan har färden gått alltför långsamt, något som resulterat i en genomsnittlig restid på sex timmar per dygn. Medan vi fortfarande var på väg genom Georgien blev vi tvungna att byta ut en tätning. Faktum är att mekanikern lyckades med bedriften att flygledes skaffa fram en Mercedes-originaldel – imponerande!

Ju närmare ryska gränsen vi kom desto nervösare blev vi. Det är ju lätt hänt att man skaffar sig förutfattade meningar om de ryska statstjänstemännen. Men faktum är att vi fick uppleva raka motsatsen: Allting gick hur smidigt som helst, tulltjänstemännen satte en dekal på boxen och delade ut bröd och tomater. Regionen Norra Kaukasien tyngs av ganska många problem. Därför fanns det gott om poliser och militärer på ryska sidan om gränsen. Vi var tvungna att passera flera kontroller och till och med, precis som på en flygplats, bli kroppsskannade.

Skott och sökarljus mitt i natten.

Så rätt omskakade tar vi oss nu en bra bit vidare med blicken riktad mot vårt nästa resmål, som i och för sig låg flera kilometer bort: strax utanför Almaty, där vi hade tänkt oss att övernatta utmed en flod. Grönt gräs under fötterna, träd – ett litet paradis! Tills vi mitt i natten väcktes av skottsalvor och vid den andra flodstranden fick syn på en pick-up med sökarljus. Det rörde sig förmodligen om några bönder ute på rävjakt. Vi ville inte ta några risker, trampade gasen i botten och övernattade på en bensinstation, dit det redan hade kommit andra sovgäster, nämligen lastbilschaufförer.

Tillbaka till Ryssland: Sträckan genom Nordkaukasien hade vi bara betraktat som en ”genomresa” på vår färd mot Kazakstan. Men vi blev verkligen överraskade av allt som den här regionen hade att erbjuda. I republiken Dagestan finns till exempel Europas högsta sanddyna ”Sarykum-sanddynan”. Om man står allra högst upp ser man bara gröna åkrar och berg och slås av tanken: ”På något sätt känns hela det här området felplacerat!” Att färdas längs med Kaspiska havets kust är en hisnande upplevelse: sanden är så gott som helt vit, ändlösa horisonter i ordets rätta mening – och vid solnedgången kan man beskåda när dag övergår till natt. På ena sidan solen, på den andra den mörka horisonten, och däremellan en myriad av färger.

Så var det dags att ta fram kompassen igen – spännande!

Under det sista stycket innan gränsen till Kazakstan skulle det enligt navigationssystemet finnas en ”bred” väg, men en mer framkomlig vägsträcka höll tydligen på att planeras. Plötsligt försvann asfalten och vi blev tvungna att ta oss fram i en sandig backe. Själva rutten kunde inte upptäckas av navigationssystemet och förgrenade sig hela tiden, vilket gjorde att vi under två dygn tvingades lita på kompassen. Vilket äventyr! Vi drog oss till minnes vår Amerikaresa där vi bara hade kartor och kompass till vår hjälp. Men vi kom alltid fram till målet, även om det innebar att vi fick ta många omvägar.

Kazakstan, världens till ytan nionde största land, korsar vi från väst till öst, en sträcka på cirka 4 500 kilometer. Som turist får man högst uppehålla sig 30 dygn i landet. Så redan från start var vi fullt införstådda med att det gällde att hålla upp farten. Därför var det naturligtvis mindre lyckat att redan de första 50 kilometrarna var översållade med knädjupa hål i asfalten.

Del 7 i vår RoadStars-serie utkommer i slutet av november. Häng kvar!

Foto: 4-Xtremes