Ett svidande bakslag och äventyrlig sightseeing i Bulgarien för paret Kammermann – del 12

Vi skickade vår senaste rapport från Georgien och såg fram emot att få komma tillbaka till Turkiet. Vi trivdes verkligen där förra sommaren när vi var på väg österut. Nu är vi i Serbien – och har missat Turkiet helt. Och det är inte det värsta: resan till jordens lägsta punkt vid Döda havet, alltså vårt sista Xtreme-ställe, fick vi stryka helt. Det var jobbigt att komma över. Men en sak i taget.

Innan vi lämnade Georgien för att åka till Turkiet snyggade vi till vår Axor och njöt av lugnet i vårt läger vid Svarta havets strand. Vid ett tillfälle kom polisen förbi – men bara för att hälsa vänligt på oss. Nästa möte med myndighetspersonal skulle inte bli lika trivsamt.

Vi måste åka tillbaka till Georgien.

Vid inresan i Turkiet var jag, Andrea, precis som i vissa andra länder, tvungen att passera gränsen till fots. Det brukar betyda att jag kommer in i landet snabbare än Mike, som måste fylla i alla papper. Därför blev jag först inte förvånad över att det tog längre tid även den här gången. Men så blev det mörkt, och jag såg genom ett fönster att Mike fortfarande satt och diskuterade.

Till slut kom han fram till bommen där jag stod, och sa att jag skulle gå tillbaka till Georgien. Mike gjorde en U-sväng med Axorn, och vi ställde oss i kö igen för att resa in i Georgien. Vi skulle reda ut alla detaljer med det turkiska konsulatet. Som tur var låg det närmsta bara 20 kilometer bort. Vad var då problemet?

Ingen inresa på två år.

Det visade sig att Mike inte fick resa in igen på två år efter vår senaste utresa från Turkiet. Jag måste nog förklara lite närmare: förra gången vi var i Turkiet skickade en agentur från Schweiz våra extrapass med visum för Iran. Enligt schweizisk lag får vi bara ha med oss ett pass i taget. Därför skickade vi hem våra originalpass med inresestämplarna för Turkiet.

Vi hade tagit kopior av stämplarna, men de godkändes inte vid utresan. För att förtydliga: då var det bara problem med Mikes pass. Med mitt var allt OK. Efter ett maratonsamtal på fyra timmar fick vi äntligen resa vidare till Iran. Vi trodde att hela saken var utredd. Men det var fel, märkte vi nu. För att kunna upphäva inresespärren skulle Mike behöva ta sig till det turkiska konsulatet i Schweiz. Det var inget alternativ för oss.

Svarta havet i stället för Medelhavet.

Alltså försökte vi hitta andra sätt att ta oss till Europa från Georgien. Vi hade kunnat åka tillbaka till Ryssland och sedan vidare mot Schweiz via Ukraina. Men det skulle ha blivit en jätteomväg. Efter lite efterforskning hittade vi färjor över Svarta havet till Bulgarien – från Batumi till Burgas. Nästa färja skulle gå om tre dagar, så vi kontaktade rederiet och reserverade en plats.

Särskilt glada var vi dock inte. Vi hade ju tänkt åka över till Israel från den turkiska Medelhavskusten via Cypern. Det enda alternativet hade varit att åka från Bulgarien till Grekland och där ta en färja till hamnstaden Haifa i Israel. Men det hade kostat 6 000 euro: mycket mer än att resa från Turkiet – och alldeles för mycket för vår budget. Kort sagt: vi hade fullt upp.

Bara euro i kontanter, tack!

Vi fick åtminstone chans att koppla av i tre dagar på en strand i Georgien. Vårt enda uppdrag var att göra oss av med pengarna i landets valuta lari och växla till euro som rederiet ville ha. När vi promenerade fram och tillbaka mellan banken, växlingskontoret och färjekontoret kunde vi bara skratta åt hela situationen.

Vi övernattade i hamnen och fick ett samtal kl. 4.00 på morgonen om att det var dags att köra ombord. Däcket var bara halvfullt och vi fick en hytt för fyra. Till och med Aimée fick följa med in. Sedan följde två loja dagar när vi bara tog oss upp på däck för att rasta Aimée och gå till matsalen. Väl framme i Bulgarien fick vi vänta två timmar extra ombord på färjan: inresemyndighetens datorsystem hade kraschat.

Ett UFO och urgamla dokument

Efter alla besvärligheter var det hög tid för lite sightseeing. Ett av våra mål var Bulgariens ”UFO” mitt i landet, Buzludzja-monumentet, som byggdes till socialismens ära på berget Hadzhi Dimitar. Man får inte gå in i byggnaden, men vi blev ändå mycket imponerade av intrycket den gav.

I Bulgarien kan man dessutom besöka massor av kyrkor och kloster. Vi blev särskilt fascinerade av ”Kristi förklarings kloster” i en dalgång vid floden Jantra. Det är byggt på en klippa, och färgprakten inuti är fantastisk. Minst lika spännande var ett övergivet hus som uppenbarligen hörde till klostret. Där fanns vackra fönstervalv, gamla kistor och möbler och över 100 år gamla dokument som låg strödda huller om buller i rummen.

Fotos: 4-Xtremes