4-Xtremes – del 34: En kursändring och oro för Aimée

Vi hade exakt 30 dagar för att se Ukraina – alldeles för kort tid för ett så stort land där det finns så oerhört mycket att se. Och mot slutet väntar ännu en överraskning. Därmed är vi nu inte i Ryssland som planerat, utan tillbaka i Ungern.

Desto mer gläder vi oss över alla spännande intryck vi har fått från Ukraina. Som till exempel besöket på en kärnvapenbas – som är den enda i sitt slag i världen! Efter Sovjetunionens fall gick Ukraina med i fördraget om icke-spridning av kärnvapen 1994 och förklarade sig hädanefter kärnvapenfritt. Som ett resultat förstördes 30 av de 40 baserna på ett kontrollerat sätt. En av de baser som fortfarande existerar, ”vår” som ligger norr om Perwomaisk, är nu öppen som museum för allmänheten.

Bara en knapptryckning från katastrof.

Kommandocentralen med den avgörande röda knappen ligger i en silo 30 meter under marken. Den som trycker på denna knapp skulle dock inte veta vilken del av jorden som då skulle förstöras, för bombens mål skulle ha programmerats någon annanstans. Vi får också veta att det finns ett slags sensor bredvid varje kärnmissilsystem, som vid en attack automatiskt startar kärnmissilen, som i sin tur utlöser nästa kärnmissil och så vidare. Vi vill dock helst inte föreställa oss konsekvenserna av detta.

Missilens namn är också talande: SS-18 Satan. Med tio kärnstridsspetsar hade den en räckvidd på 10 000 kilometer och var den största interkontinentala missilen som byggdes och togs i drift under det kalla kriget. Allt detta berättar en pensionerad soldat som guidar oss genom anläggningen och dessutom talar perfekt engelska. En övernattning framför museet, sedan fortsätter resan mot Kiev som inte är så långt bort.

På vägen dit ligger en av de mest sevärda förlorade platser vi någonsin har besökt: Fort Tarakaniv. Det är praktiskt taget en hel militärstad från första världskriget med bostadshus och lagerbyggnader, en liten kyrka, ett sjukhus och ett bårhus. Borgen hade totalt 105 kasematter som var avsedda både för militära ändamål och för boende. På 1960-talet användes anläggningen av Sovjetunionen för förvaring av konserver. Men den visade sig vara obrukbar på grund av den höga luftfuktigheten. Under tiden tar naturen tillbaka det övergivna komplexet och ger ruinerna en speciell, hemlighetsfull stämning. Med en ficklampa utforskar vi labyrinten i de underjordiska gångarna och även huvudbyggnaden som ligger i mitten av en jordvall.

Mycket oro för Aimée.

På vägen tillbaka till Ungern gör vi ett sista stopp vid St. Georgs kyrka som byggdes helt och hållet av trä på 1400-talet. Precis innan de 30 dagarna har gått övernattar vi på en nedlagd rastplats, knappt 30 kilometer före den ungerska gränsen. När vi vaknar på morgonen inser vi snabbt att det är något som inte stämmer med Aimée. Hon är stilla och endast ögonen rör sig. Det står snart klart att hon måste ha haft ett allvarligt epileptiskt anfall under natten. Vi har vetat om sjukdomen i ungefär sju år, men Aimée har länge varit besvärsfri. En riktig chock! Tack och lov har vi hennes medicin till hands och vi övervakar henne en stund. Eftersom hennes tillstånd stabiliseras bestämmer vi oss för att ta oss över gränsen.

Foto: 4-Xtremes