4-Xtremes – del 32: Mellan byråkrati och begrundande

När man tänker på filmer som utspelas under Sovjetunionens tid tänker man förmodligen på dystra spionfilmer med mörka, hotfulla scener. Kanske är det därför inte heller Ukraina hör till de tio vanligaste destinationerna i världen. Vem hade alltså trott att landet skulle ha så mycket att erbjuda?

Men låt oss först gå tillbaka till Moldavien, där vi skulle passera gränsen utrustade med ett coronatest från Rumänien. Med Ukraina i sikte skulle Moldavien bara vara ett genomkörningsland för oss. Mellan Moldavien och Ukraina sträcker sig den autonoma, men inte erkända staten Transnistrien. Att passera denna region är den mest direkta och kortaste vägen till Ukraina. Alla andra vägar genom Moldavien skulle innebära betydligt fler kilometer.

Ingen inhemsk valuta, ingen inresa.

Gränskontrollen i denna relativt okända republik var redan avklarad och inreseformaliteterna likaså. Kvar var bara att betala vägavgiften – och det var just där vi misslyckades. Eftersom vi hade korsat Moldavien utan att stanna hade vi ingen lokal valuta med oss. Gränskontrollanterna godkände varken kreditkort, amerikanska dollar eller rumänska lei. Vi fick ge upp och ta en krånglig väg tillbaka genom Moldavien. 

När vi skulle köra in i Ukraina kom nästa byråkratiska raritet: Till formaliteterna hör att ladda ner en app samt villkoret att ta ytterligare ett antigentest i landet inom 72 timmar. Allt måste följa ett strikt förlopp: Testerna kan bara tas på särskilda certifierade laboratorier som därefter på uppdrag av staten ”godkänner” oss i appen så att vi får resa fritt i landet. Vi påminns lite om östblockets tid.

Lägereldsromantik med hemmagjord Borsjtj.

Otroligt nog finns det flera öknar i Ukraina. En av dem är halvöknen Oleshky som sträcker sig cirka 160 kvadratkilometer. Den största delen används av militären, men i söder finns ett naturskyddsområde. Här övernattar vi mitt på sanddynerna och provar på Borsjtj – en traditionell soppa från Östeuropa med rödbetor och vitkål – som vi lagat själva över elden.

Rödbetor hade kunnat bidragit även till skapandet av sjön Syvash, vårt nästa resmål. I alla till färgen – sjön är nämligen rosa! När alla faktorer som temperatur, solljus och salthalt stämmer färgas sjön rosa av betakarotenen i speciella grönalger – en overklig syn! Vid andra änden av sjön Syvash ligger förresten Krimhalvön – gränsen går mitt i sjön. Sjön är förhållandevis grund och har en så hög salthalt att man precis som i Döda havet knappt kan ta sig under ytan. Vi pausar här i två dagar och driver bokstavligen runt.

Nästa morgon träffar vi av en tillfällighet på en av arkeologerna under morgonpromenaden med Aimée. Han går med på att visa oss några hällristningar innan parken öppnar. Eftersom han inte talar engelska och vi inte talar ukrainska försöker han att förklara stenbilderna med pantomim. Han måste ha sett riktigt lustig ut på håll och tyvärr förstod vi bara ungefär hälften. Men det är precis sådana oväntade upplevelser som gör vår resa till något speciellt!

Nu står vi på stranden till den enorma floden Dnepr och tar en paus. Ibland förstår vi först när vi skriver vår redogörelse hur mycket vi har hunnit uppleva. Och vi håller fast vid att Ukraina har mycket mer att erbjuda och inte är alls så grått, trist och ogästvänligt som man kanske hade trott.

Foto: 4-Xtremes