4-Xtremes – del 64: Overlander träffar RoadStar

Vi passerar gränsen till republiken Irland – och precis som i Nordirland och hela Storbritannien är det vänstertrafik här. Det är vi ju vana vid sedan länge. En omställning är det däremot att man här – till skillnad från på andra sidan gränsen – inte använder engelska mil utan kilometer och kilometer i timmen, när man anger avstånd och hastigheter. Inte gör det oss något: Även när vi har lite bråttom tar vi oss fram ganska makligt med vår Axor och riskerar inte att fastna på blixtfoto.

Vår utvalda färdväg är the Wild Atlantic Way. Under mer än 2.600 kilometer slingrar sig panoramavägen längs den irländska västkusten. Härifrån svänger vi av på mindre vägar: ibland mot avlägsna stränder, ibland längre inåt landet, till exempel längst norrut till Glenveaghs nationalpark. Där lastar vi av cyklarna igen för första gången på länge, tack vare de omtalade vädergudarna.

Kulturminnen och torvbrytning.

Men även längs huvudvägen finns det höjdpunkter. Strax norr om Galway ligger Kylemore Abbey, Irlands äldsta benediktinkloster för nunnor. Och i närheten av detta kulturminne ligger Connemara National Park. Där undersöker vi brytningen av torv, använt som bränsle sedan flera hundra år på Irland. På mossarna är det lätt att komma åt torven och bryta den. De täcker bara tre procent av jordens yta men där lagras ungefär 30 procent av det jordbundna kolet. Därför är torvbrytningen i dag mycket omstridd och diskuteras häftigt på Irland.

Nästa mål på resan söderut är karstlandskapet i Burrens nationalpark. Där hade vi en lång vandring inplanerad. Men knappt har vi fått på oss kängorna innan dåligt väder väntar igen. Alltså vi väljer en kortare runda och kör sedan vidare mot kusten till Cliffs of Moher. Just som vi kommer fram går solen ner i Atlanten. Kanske inte direkt planerat, men det blir ett perfekt tillfälle att säga "goodbye" till västkusten.

Vi filar på vår resplan.

Under den senaste tiden har vi funderat en del kring vart det bär av med ”4-Xtremes – The World Tour”. Sedan år 2020 har vi rest med vår Axor över nästan hela Europa, och även nuddat vid Afrika i Tunisien. Men framför allt på grund av den pågående pandemin har vi ännu inte sett någonting av övriga världen. Skulle det ändå inte vara möjligt? Jo! Vi ska snart avslöja vart resan går.

Men först gäller det följande: raka vägen österut till Dublin. Vi tar en snabb titt på Irlands huvudstad, och sedan lägger färjan till Wales ut. Överfarten är stormig. Lyckligtvis är färjan jättestor och plogar oberört fram genom de upp till åtta meter höga vågorna. Att ta förebyggande tabletter mot sjösjuka var förmodligen onödigt.

Först en klättring, sedan en överfart.

Sista stoppet på ön är Dover. Återigen låter vi vår Axor stå och går till fots till kanten av de berömda White Cliffs. Och sen en bit till: Vi upptäcker en smal väg som sicksackar neråt.

Sista biten går genom en liten tunnel och sedan nedför en mycket brant stege. Beroende på vattennivån leder den till svarta stenar eller direkt ner i havet i Engelska Kanalen. Vilken vi korsar bara några timmar senare – med färjan förstås.

Foto: 4-Xtremes