4-Xtremes – del 46: Magiska ögonblick på El Hierro

I år ligger vi på rekordnivå när det gäller färjeturer. Det är en upptäcktsfärd till Kanarieöarna, som vi just nu är ute på med vår Axor. Sedan den senaste rapporten till RoadStars har vår lista blivit tre överfarter längre: från La Gomera till Teneriffa, från Teneriffa vidare till El Hierro – och slutligen från El Hierro tillbaka till Teneriffa.

Men för det första stannar vi på El Hierro, som är den minsta och västligaste av Kanarieöarna och som man bara når med färjan via Teneriffa. Och medan Teneriffa är över 2.000 kvadratkilometer stort sträcker sig El Hierro inte över mer än 270 kvadratkilometer. I Puerto de la Estaca rullar vi i land i mörkret, övernattar vid hamnen och nästa morgon fascineras vi omedelbart av det branta landskapet. Ett intryck som kommer att fördjupas under de kommande dagarna: den blåa Atlanten, svarta lavastenar, röda, slocknade vulkankratrar, mättat grön växtlighet och vita hus i mitten – El Hierro är liten och avlägsen men desto mer uppseendeväckande och rentav magisk.

Meterhöga vågor.

Vårt första mål är El Golfo-dalen som uppkom genom att ett berg rasade för över 15.000 år sedan. Idag är dalen bördig och man odlar ananas och bananer. Och naturligtvis är Atlanten nära – och extremt vild. Delvis meterhöga vågor slår in mot kusten. Ett litet hus i mörk sten är särskilt stormpinat: ett litet hotell. Kan man sova lugnt här?

Vid dalens slut smalnar den tidigare tvåfiliga vägen av. Men El Hierro är inte särskilt tättbefolkad och trafiken är gles. Så att det finns ingen anledning att bli orolig. Efter en kort färd når vi stranden Arenas Blancas. ”Blancas” - vitt – ger en vink om öns egenheter. Slutligen skulle man dock på de flesta ställen snarare framhäva en svart strand. Men eftersom allt består av lava på ön är en även en vit strand en sevärdhet. För övrigt finns här också en röd strand.

Kraftiga stormbyar.

Under en annan utflykt får vi veta vad ”stormpinad” betyder på El Hierro . Vi följer en smal stig i sicksack uppför berget, när vi möts av kraftiga stormbyar. Vi söker skydd i en slocknad vulkankrater och vill fastställa hur stormigt det är på fotografier. Jag, Andrea, kan knappt stå upprätt, när jag fotograferar. När jag klättrar tillbaka till stigen, måste jag hålla mig fast hela tiden, när det kommer en ny stormby. På fotona ser man inte så mycket av det. Framför linsen hamnar sedan ett enträd, som den vanliga fallvinden har böjt så mycket att kronan nuddar marken.

Vi besöker en särskild plats på öns sydvästra del: Punta de la Orchilla. Fram till slutet av 1800-talet definierade den i stor utsträckning nollmeridianen, alltså längdgraden noll för många sjökort. Det var först år 1884 som England i kraft av sin sjömakt genomdrev att nollmeridianen skulle gå genom Greenwich. Kvar är ett anspråkslöst monument.

Obelagda vägar.

Dit leder en väg med skyltar där det står ”Sólo 4×4” - ”endast allhjulsdrift”. För första gången på länge sänker vi trycket i våra däck från 6 till 3,5 bar. Även om vi redan kört genom lavafält under de föregående dagarna känns det lika äventyrligt att köra på ett vägavsnitt som inte är asfalterat. När vi utforskar omgivningarna upptäcker vi en lavakanal som är lika slät som en rutschbana, vi kan inte motstå…

Härifrån kör vi uppåt, den högsta punkten på El Hierro ligger ungefär 1.500 meter över havet. När vi är ute och reser blir det riktigt trångt– på ett vägavsnitt, som är parallellt med en brant sluttning. Men på något sätt löser det sig alltid. Fäll in backspegeln, kör långsamt– och passageraren håller andan, när hon tittar ut ur sidorutan mot avgrunden. Bergstoppen hänger sedan i ett molntäcke. Alltså kör vi mycket försiktigt igen, vi skulle ju kunna möta en bil, som kommer rakt emot oss. Men vi blir kvar för oss själva. På ön möter vi överhuvudtaget bara en enda lastbil men den kommer vi snart att träffa flera gånger. Det är sopbilen vars väg vi korsar på olika platser. I slutändan vinkar killarna i förarhytten till och med åt oss.

Foto: 4-Xtremes