En av 400: Wolfgang Gabl på jobbet med sin Actros Edition 2

Hennes kropp är insvept i en fotsid dräkt, den fasta blicken riktad framåt. I höger hand sträcker hon upp en fackla och i vänster hand håller hon en tavla där datumet för den amerikanska självständighetsförklaringen är inristat: 4 juli 1776. Frihetsgudinnan på Liberty Island i New Yorks hamn är visserligen originalstatyn, men i en restaurangträdgård i Innsbruck finns en mindre kopia som bär läppstift. Hennes naglar är rödmålade och kronan med sju strålar är förgylld.

 – Wolfgang Gabl, förare och företagsledare

Wolfgang ler. Inte för att den österrikiska versionen är mer charmig än originalversionen. Utan för att den sju meter höga statyn för ett antal år sedan stod flera månader på hans företag i Roppen, som ligger i Tyrolen i västra Österrike. ”Vi transporterade henne med lastbil från Nederländerna till Österrike”, säger han på bred tyrolerdialekt. ”Men eftersom det blev en fnurra på tråden mellan leverantören och mottagaren blev vi tvungna att ta hand om statyn tillfälligt.” Och fanns det någon bättre plats att ställa den än på hans företag i ett industriområde i Roppen? ”Det är nog många som har tänkt att den där Gabl har blivit spritt språngande galen.”

Vi frågar honom om han ofta transporterar frihetsgudinnor. Den 57-årige företagaren skiner upp som en sol i hela ansiktet. ”Hittills är det vår enda erfarenhet från den branschen”, säger han. Att transportera aluminiumprofiler i olika dimensioner och längder är något som han är mer bekant med. Sedan flera år har Wolfgang ett nära samarbete med ett företag i Telfs, en av grannkommunerna. Företaget tillverkar aluminiumprofiler till bland annat fordonskomponenter, maskiner och anläggningar, och med sina fyra dragfordon tar Wolfgang hand om i stort sett alla export- och transportuppdrag från företaget. 

Han har till och med hyrt ut en av sina lastbilar permanent till kunden. ”Vi kör främst i Tyskland och Beneluxländerna”, säger Wolfgang. Han är företagets chef och kör även själv. ”Det är inte så vanligt att en företagschef själv sitter bakom ratten. Men jag skulle inte stå ut med att bara sitta på kontoret hela tiden. Jag gillar att vara ute på vägarna. Där trivs jag och jag får tid för mig själv och mina tankar.”

Utnyttja varje kilometer.

Även hans två söner Florian och Martin arbetar sedan länge som förare i familjeföretaget, och hans fru Marlies sköter det administrativa hemifrån. Det inkluderar att skaffa fraktbeställningar för återresan. ”Vi försöker köra tomt så lite som möjligt”, säger Wolfgang, ”vi vill utnyttja varje kilometer.” Han är inte kräsen när han väljer sina uppdrag. Han fraktar gravljus och bonsaiträd lika gärna som äpplen, veteranbilar, maskiner, bygg- och anläggningsfordon, traktorer, möbler, blommor, tält, zink och vid behov även frihetsgudinnor. ”Det finns inte mycket som vi inte har transporterat genom åren.”

Spännande nykomling.

Efter flera år som chaufför på andra företag startade Wolfgang företag med egen lastbil 1999. Och 2008 skaffade han företagets första lastbil från Mercedes‑Benz. ”Med sina fordon låg Mercedes långt före de andra märkena rent tekniskt, med farthållare med avståndsreglering och filbytesassistent.” Sedan dess har han hållit fast vid Mercedes. Och nyligen tog han steget upp i den ”rena lyxklassen”: En Actros 1963 Edition 2 är det senaste tillskottet. Denna specialmodell är begränsad till 400 exemplar och levereras med svart läderratt, dörrhandtag i läder, instrumentpanel i nappaläder och taklucka med panelbelysning. På utsidan lägger man framför allt märke till den månstensgrå fordonsfronten, strålkastarinfattningen med tonad dekorlist, de många dekorlisterna av rostfritt stål och texten ”Edition 2” på solskyddet.

15.000 mil per år.

”Jag kör ungefär 15.000 mil med min lastbil varje år, och förarhytten är både arbetsplats och vardagsrum på en och samma gång. Så för mig var den värd sitt pris.” 

Men Wolfgang gillar att hålla reda på utgifterna: ”Vet ni vad en kaffe kostar längs motorvägarna nuförtiden?” frågar han och svarar själv. ”Nästan fyra euro! Om du dricker två eller tre kaffe om dagen när du är ute och kör, fem dagar i veckan – det blir en nätt liten summa.” Han har haft en egen kaffebryggare i förarhytten i många år. Fast för ett tag sedan gick den sönder. ”Jag höll på att smälla av när jag kom till kassan och fick höra vad kaffet kostade”, säger Wolfgang, men sedan övergår han till att prata om de trevliga sidorna av livet bakom lastbilsratten.

Han berättar om långkörningar som tagit honom till Ryssland, Frankrike, Sardinien och Sicilien. För inte så länge sedan var han på Mallorca för ett eventföretag. Nästa vecka kommer han nog att köra ytterligare 200 till 300 mil, för redan på söndagskvällen ska han ge sig av mot Belgien med varor som redan står lastade och klara. Tisdag morgon ska de vara framme hos en kund i närheten av Bryssel, och sedan ska han till Antwerpen för att hämta papper som ska fraktas till Kempten i Bayern. ”Sedan får vi se vad min fru har fått in för uppdrag”, säger han. Kanske ännu en frihetsgudinna? ”Rätt osannolikt”, säger Wolfgang och ler igen. ”Men man ska aldrig säga aldrig.”

Foto: Alexander Fuchs
Video: Whiteroom GmbH