Kemin stämmer: Christopher Heidfeld och hans Actros Edition 2

Christopher Heidfeld är ingen sjusovare. Klockan fyra på morgonen ringde väckarklockan hos honom idag, i hans hus i en liten ort i Sachsen-Anhalt. Nu, några timmar senare, står hans blå Actros Edition 2 här på området till hans speditionsfirma öster om Hannover. Lastbilen har han inte haft i mer än några veckor och nu får hans 1853:a sin första tvätt.

”Tio tusen kilometer har den redan bakom sig”, säger Christopher, som kallas Toffi av alla här. Med borste, tvättsvamp och skurhink går 35-åringen noga tillväga med sin dragbil. ”Bildernas färger ska ju synas bra, eller hur?” Och det gör de. Denna specialmodell i endast 400 exemplar ser man inte så ofta – och särskilt inte i enzianblått.

– Christopher Heidfeld, chaufför på Wedemeyer

Nu sällar sig även juniorchefen Sebastian Wedemeyer till oss. Han var med och ordnade överraskningen. ”Vi vill att våra chaufförer använder bra lastbilar. När det då kommer en specialmodell som Edition 2 på marknaden är det förstås intressant för oss.” Lastbilarna ska inte bara vara snygga att se på, de måste även ha prestanda. ”När vi till exempel kör över Kasselerbergen behöver vi kraften. Vi kör nästan alltid med 40 ton.”

Färgen blå är inte typisk för lastbilarna i Wedemeyers flotta. De andra fordonen är röda. Christophers Actros är blå på grund av en av kundernas firmafärg. Nästa runda går till en kemikalietillverkare som är specialiserad på etanol, med säte här i östra Hannover. Hans Actros drar en aluminiumtank som rymmer 34.000 liter.

Alltid tankbil.

Christopher har alltid kört tanktransporter. Många år var det i internationell fjärrtrafik, ofta gick turen till England. Sedan fyra år kör han mestadels etanol mellan Hannover och olika ställen i östra Tyskland. ”På så vis kan jag vara hemma mer, även under veckan.” Tiden hemma är han tacksam för. Familj, villa och hobby – till exempel hans veterantraktor som han använder för att köra timmer. Den har fått en stor roll i hans liv.

På etanoltillverkarens firmaområde höjer Christopher sitt vänstra pekfinger och hejar på en förarkollega. Det är inte direkt en mysig plats här mellan tankar och järnvägsspår. ”Många av oss chaufförer känner varandra. Att fylla på eller tömma tankarna kan ta ett tag. Då har man tillfälle att prata. På så sätt är det trevligt här.”

Yrkesvalet var givet sedan länge för Christopher: Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av lastbilar.” Hans mamma försökte dock styra honom i en annan riktning. ”Hennes kille körde lastbil och tog med mig på sina turer. Hon trodde att det skulle få mig att vilja välja ett annat yrke”, säger han och ler. ”Efter det var jag definitivt säker på vad jag ville göra.” Sedan den tiden har mycket förändrats i branschen. Trafikvolymen har ökat enormt och vi chaufförer har inte så mycket kontakt som tidigare. Trots det är det ett bra jobb.” Sannolikt bidrar även hans Actros till detta.

Foto och video: Sebastian Vollmert