4-Xtremes – del 67: Äntligen ute på vägarna igen!

Obelisco de Buenos Aires är ett imponerande monument. Som en gigantisk blyertspenna sträcker den sig ca 70 meter upp i luften och markerar mittpunkten i Argentinas huvudstad. Argentina? Japp, vi har hunnit köra en bra bit sedan vi kom till Sydamerika. Och dessutom: Vår Axor med loggorna för ”4-Xtremes” och RoadStars på bostadsdelen har överlevt båtturen från Hamburg över Atlanten till Montevideo. 

Men tro oss: När det var dags att ta emot vår lastbil i hamnen i Uruguays huvudstad var vi ganska ordentligt nervösa. Skeppet med Axor anlände på en fredag. Men eftersom tullen inte jobbar helg fick vi ge oss till tåls. På lördagen drogs vi ändå ner till hamnen – i hopp om att kanske få en glimt av vårt hem genom något staket.

Papper och åter papper på hamnkontoren.

På måndagen står vi prick 9.30 på det första kontoret. Vi får fraktsedlarna och jag, Andrea, får tillstånd att beträda hamnen med Mike, bilägaren. Därefter slussas vi från kontor till kontor och får fler och fler papper som ska stämplas och skrivas under. Men allt går som på räls, och tulltjänstemännen är trevliga. Det gäller bara att ha tålamod.

Vid lunchtid släpps vi in på själva hamnområdet – och missar agenten med en hårsmån: lunchdags. Beskedet är att vi måste vänta i två timmar. Området ser väldigt nedgånget ut. Vi bestämmer oss för att inte bli nervösa, för även här gör personalen ett korrekt och kompetent intryck. Sen går allt snabbt: Med nästa papper i handen släpps vi in i fordonsdepån. Äntligen får vi komma till vår kära lastbil.

Högspänning i fordonsförvaringen.

Med svettdroppar i pannan öppnar vi dörrarna. Nu gäller det! Det står snabbt klart: Allt är som det ska. Tyvärr hade inte alla bilägare samma tur. På ”vårt” fartyg stod 20 andra resefordon, varav fyra hade kommit till skada eller haft inbrott. ”Pappersdansen” fortsätter – och när vi slutligen rullar ut från hamnområdet har klockan hunnit bli fem.

Vi hämtar resväskorna från lägenheten som vi har hyrt ett tag, och sen kör vi ut ur stan! På en bensinstation fyller vi vattentankarna och ställer oss vid lastbilarna. Vi bäddar upp bostadsdelen och sen tar vi kväll.

Nästa morgon gör vi en obehaglig upptäckt: Effekten från solpanelerna är för låg. Har något gått sönder trots allt? Mike klättrar upp på taket och kan blåsa faran över: Solpanelerna har bara blivit smutsiga under överfärden. Alltså får vi tvätta lastbilen innan vi kör vidare – till en lugn plats där vi sprider ut innehållet i väskorna och stuvar allt i bilen. Nu är vi verkligen startklara.

Stora avstånd i glesbefolkade områden.

Den första körningen går längs Rio de la Plata, cirka 18 mil till Colonia del Sacramento. Den här småstaden anses vara Uruguays äldsta, grundad 1680 av portugiserna. Ojämna kullerstensgator, koloniala byggnader – man känner sig genast förflyttad till den tiden. När vädret är fint och man tittar ut över den vid mynningen många kilometer breda floden, ser man på andra sidan Buenos Aires, vårt nästa resmål.

I Europa ligger det mesta som bekant ganska nära. Därför måste vi först åter vänja oss vid de längre avstånden här. I glesbefolkade länder som Uruguay och Argentina får man ofta köra några hundra kilometer innan man kommer till nästa större ort. Från Colonia del Sacramento uppströms till Puente Libertador General San Martín, gränsbron till Argentina, är det i alla fall drygt 20 mil. Och de går genom till synes ändlösa åkermarker.

I närheten hittar vi en parkering där vi kan övernatta – och kan ge oss ut på promenad tidigt nästa morgon. På den moderna gångbron Puente de la Mujer likaväl som framför Casa Rosada, Argentinas historiska presidentpalats: Metropolen, som är så livlig på dagarna, ligger nu öde. Vi tar paus vid obelisken – och ser redan fram emot nästa etappmål. Det ligger "vid världens ände".

Foto: 4-Xtremes