Jobb i Tyrolen: Tobias Helbing och hans Arocs 2663

Parkeringsplatsen nere i dalen påminner om en roadmovie från någonstans i västra USA. Direkt vid väg 171, strax efter den sista rondellen, från vilken det bär mer än 2 000 meter uppför, finns något som liknar en amerikansk diner, en kombination av bensinmack och snabbmatställe. Här har resterna av en gammal amerikanare har fått en sista uppgift som dekoration. På helgerna är det en samlingsplats för hojåkare. Men nu, mitt i veckan, är parkeringsplatsen tom. 

Sex timmar senare: Ljusen från konvojen dränker stället i orangefärgat ljus. Tobias Helbing kollar lasten en gång till. De 200 kilometer han just kört på motorvägen var inte så komplicerade. Följebilarna såg till att fordonskombinationen fick tillräckligt med plats. ”Där har vi två filer att breda ut oss på – motorvägarna är verkligen inte problemet”, säger Tobias. Det är nu man behöver starka nerver.

– Tobias Helbing, förare hos Wacker

Tajta kurvor, smala bygator.

Den första kurvan tar Tobias i gånghastighet. I den andra går det långsammare. Det hörs hur OM 473 tar i – kraften från 460 kW är inte direkt ljudlös. På displayen framför Tobias tänds turboretarderkopplingens symbol. Kopplingen kommer att användas allt oftare under de kommande 40 minuterna. Fordonskombinationen tar sig runt vänstersvängen i krypkörningsläge. Den branta väggen vid vägkanten är nu så nära att man inte ser så mycket mer från förarhytten. Tobias har nästan fullt utslag i ratten. En kollega från en av följebilarna meddelar i komradion hur mycket plats det är kvar till väggen baktill på höger sida. Fram är det nu bara några få centimeter … Tobias flinar: ”Perfekt. Det funkade ju förra gången också.” Som om det alltid var så enkelt.

Träd, skyltar, stenmurar.

Det är ett millimeterarbete han och teamet måste klara vid varje transport. Och alltid är det något som dyker upp. Väder, mörker, nya hinder… i dag är åtminstone vädret på deras sida, det är snart sommar. ”När vi körde de första turerna här var det lite värre. Snö och is gör inte det hela lättare. Till och med vinden kan påverka körningen eftersom flaket har en så stor yta att gripa tag i”, säger Tobias.

Nu kör han snart in i en liten by. Det är ett kritiskt ställe på turen, och det blir brantare. Precis efter väntar en 400-metersbana av träd, skyltar och stenmurar för teamet. Ett hustak sticker ut över vägen. De klarar det med några centimeters marginal, och snart går det framåt i gånghastighet igen. Vid förra transporten gick allt bra, men vem vet vad som har ändrats sedan dess? ”Träden står ju alltid kvar på sin plats, men vår last ser inte alltid likadan ut.”

På väg ut från byn stannar lastbilen. Har det hänt något? Tobias: ”Vi måste ta ner en bit stängsel här. Det är för högt.” Lasten är 1,10 meter från marken. Med en bredd på 5,90 meter når den långt utanför den lite smalare vägbanan.

Kilometer efter kilometer kör de uppåt genom serpentinerna – och ibland mycket brant ner igen. ”Ännu ett jobb för turboretarderkopplingen, bromsen behöver jag inte här.” 

Den sjuaxlade fordonskombinationen når parkeringsplatsen där flaket under de kommande dagarna ska monteras på chassit. Genom det öppna fönstret blåser en frisk vind, här uppe är det mer än tio grader kallare än nere i dalen. På branterna ligger snön fortfarande kvar. 

I morgon kopplar de loss. Tobias pratar lite med kollegorna från följebilarna. ”Klart att jag gillar jobbet. Annars går det ju inte. Vem vill sova bredvid en motorväg?”, säger han. I natt får han njuta av vilan i de rofyllda Alperna.

Foto: Matthias Aletsee
Video: Martin Schneider-Lau