4-Xtremes – del 7: VIP-plats på Nordkap för Andrea och Mike

I dag hör vi av oss från Nordnorge, där naturen sprakar i vackra, höstgula nyanser. Vi har kommit till land nummer åtta på vår “World Tour”. Framför allt har vi nått vårt första stora etappmål, även om det skedde via en krånglig ruttplanering på grund av coronan: Nordkap – dit man tar sig på ett typiskt norskt vis.

Det här avsnittet började nära finska Rovaniemi vid polcirkeln. Lika besynnerlig som “Jultomtens hemstad” är – vi berättade ju om den i förra delen –, lika spännande är regionen den ligger i. I den lilla orten Tervola upptäckte vi av en slump en av Finlands äldsta träkyrkor. Byggnaden från 1687 står precis bredvid en större träkyrka, även den röd, som är nästan lika gammal. En trevlig ortsbo knackade på hos prästen, så att vi fick besöka båda kyrkorna och beundra de stora kaminerna.

Nonstop till Norge.

På till synes oändliga vägar körde vi genom skogarna i den glest befolkade regionen Enare. Ett par dagsetapper senare tog Finland slut och vi korsade gränsen till Norge – utan att bli stoppade. Vi var lite rädda att inte bli insläppta i landet utan vidare eftersom är från Schweiz. Kanske antog kontrollanterna helt korrekt att vi inte varit i vårt hemland på flera veckor. 

Efter en natt vid ett vattenfall ”höll vi kursen” mot Barents hav. Här i nordöstra Norge är vattnet lika klart som i Västindien. En annan sak är också klar: det är alldeles för kallt för att bada. Dessutom blir nätterna allt kyligare. Egentligen skulle vi vilja värma upp förarhytten, men parkeringsvärmaren strejkar. Senast vi reparerade den var i Ryssland – även den gången var det rätt kallt.

Massor av fototillfällen.

Man får inte underskatta avstånden i Norge: från stället där vi såg Barents hav första gången till Nordkap är det flera hundra kilometer. Ju längre norrut man kommer, desto vildare blir landskapet och desto färre bilar ser man. Men det är tätt mellan fototillfällena. Ljuset växlar snabbt och skapar episka ljusstämningar.

Vårt mål, Nordkap, ligger på en ö. Norrmännen är mästare på att bygga tunnlar. Då är det ju självklart att vägen till ön går genom ett rör. Nästan sju kilometer lång är tunneln. På den lägsta punkten befinner man sig hela 212 meter under havsytan.

Fritt fram – bara för oss.

När vi kom fram till Nordkap kunde vi bara räkna till fem andra campingbilar. Den här platsen är avsedd för stora busslaster fulla av turister – och ändå var vi nästan ensamma där. Ibland finns det vissa fördelar med corona.

Vi hade redan i förväg kollat att vi fick köra ända fram till globmonumentet som markerar Nordkap längst ut på en klippa. Normalt är det stopp på besöksparkeringen. Men under vissa omständigheter gör de ansvariga ett undantag. Därför flyttade de på stenblocken som normalt blockerar grusvägen, bara för vår skull.

En riktig bredsida mitt i natten.

Sakta men säkert märkte vi hur trafiken ökade och urvalet av övernattningsplatser minskade. Vi glömmer aldrig natten på en plats med extra vacker utsikt över havet och bergen, där en storm träffade oss i sidan med full kraft. Axorn började gunga så häftigt att vi parkerade om den direkt.

Stormen fortsatte vina i ett par dagar medan vi körde i riktning mot Alta. Det var spännande: byarna kunde vara extra kraftiga i en fjord, medan man knappt kände av dem i nästa. Inom ett par dagar vill vi vara i Lofoten – och hoppas verkligen att ovädersfronten har dragit förbi då.

Foto: 4-Xtremes