Hårt arbete på bergsplatån – en dag i mjölkbilen med Bernhard Niedermair

Han måste hålla nere hastigheten. Uppförsbacken är oerhört brant, makadammen knastrar under hjulen. Bernhard Niedermair har fullt rattutslag och lyckas faktiskt vända sin Actros på en gång. Några kvistar skrapar mot förarhytten. Sedan är Bernhard framme vid målet: en trälåda vid vägkanten, innehållande fyra krukor färsk mjölk. I tvärgående riktning sträcker sig en stålvajer uppför berget. Om man lutar sig bakåt tillräckligt ser man en liten alpgård längst upp. Det är därifrån trälådan med de fyra mjölkkrukorna sänkts ned som en liten gondol med en lina.

"Förr var det många bönder som använde sig av sådana linbanor för att transportera ner mjölk från avlägsna små fäbodar", berättar Bernhard när han pumpat upp mjölkkrukornas innehåll med en slang in i tanken på sin Actros 2.544 med tankbilspåbyggnad. "Här", det här är Seiser Alm i Sydtyrolen: en platå som på det högsta stället sträcker sig 2.300 meter över havet och anses vara Europas största bergsplatå. Under sommaren är det många bönder längre ner i dalen som låter sina kor beta där på de enorma vidderna i skydd av bergen Schlern och Langkofel. Om det är någon plats korna kan vara lyckliga på så är det uppe på Seiser Alm.

Färsk mjölk 365 dagar om året.

Bernhard kör för Brixner Milchhof, även kallat Brimi. Detta företag med bas i Eisack-dalen producerar färsk mjölk och grädde, ricotta, och inte minst mozzarella. Själva "råvaran" kommer från 1.100 bönder i Sydtirolen, som ingår i samma kooperativa verksamhet. Bernhard och hans kollegor ser till att det hela tiden fylls på. Med tolv lastbilar i vagnparken – däribland två Actros-bilar – kör de ut till gårdarna och fäbodarna och hämtar mjölken som de sedan transporterar till produktionen, allt i enlighet med stränga hygienföreskrifter. "Vi arbetar 365 dagar om året", säger 37-åringen. "Mitt i högsommaren eller i den smällkalla vintern, under påsken och julen."

Deras "revir" är visserligen inte stort, men en dag som denna blir det tydligt hur tuffa förhållandena är för mjölkbilarna och deras förare. Till exempel när de ska köra upp till det allra högst belägna hämtstället på 2050 meters höjd. Medan solen trängs med molnen på himlen skumpar Bernhard uppför berget i sin Actros i den svåra terrängen. "Här behöver man en hundra procent pålitlig lastbil med högsta prestanda. Och en bra retarder på vägen ner igen", säger Bernhard, som likt de flesta andra från Sydtyrolen är uppvuxen med tyska, men också talar flytande italienska. Lyckligtvis är det värt allt slit. De två tankarna utanför gården innehåller totalt cirka 1.500 liter mjölk.

När mjölkbilen är det enda sällskapet.

Efter en kort pratstund med de båda bönderna – den ena hade transporterat hit sin mjölktank med bil från en närbelägen gård – skumpar Bernhard vidare. "För en del här uppe är jag den enda de pratar med en vanlig dag", berättar Bernhard. Han har kört för Brimi i fem år. Men han kör inte i Seiser Alm-området hela sommaren, utan utför även andra transporter med olika lastbilar. "Jag är biträdande samordnare för hela vagnparken och behöver kunna alla våra rutter och mjölkbilar." Brimi-gubbarna är dock ute och kör i alla väder. Förvisso kör de bara upp på max 1.400 meters höjd under vintern, men det är ingen lätt match för det. "Redan ett par centimeter snö kan göra det riktigt besvärligt." 

Det som Bernhard tycker är extra bra med Actros 2544 är att den har en MirrorCam, som ger bättre sikt åt alla håll. "Visst, på morgonen är jag ofta först på väg att kolla i de vanliga ytterbackspeglarna som fortfarande finns i våra andra bilar, men det släpper man snabbt", ler han. Även dödvinkelassistenten på högersidan, som hjälper honom att upptäcka fotgängare och cyklister, är till stor nytta. Inte minst på Seiser Alm, där det vimlar av vandrare och e-cyklister trots att sommaren snart är förbi.

När han några minuter senare kastar en blick på displayen skiner han upp – idag har Bernhard levererat exakt 11 000 liter mjölk. "Om jag medvetet hade siktat på en så jämn siffra hade jag aldrig lyckats", konstaterar han innan han säger hejdå och välförtjänt går hem för dagen.

Foto och video: Alexander Tempel